Ett eget rum

Jag vet att titeln inte är min, jag stjäl den ödmjukt från en betydligt mer begåvad kvinna än jag själv. Men vilka vore vi om vi inte drog lärdom av det som tidigare generationer skapat?

I min version av ett eget rum, har jag betydligt mer i-landsrelaterade bekymmer än Virginia. Fru Woolf (eller vad härligt det vore om vi översatte personnamn, fru Varg) slogs för sin existens på sitt lågmälda och ganska långsamma sätt. Jag tror fortfarande feminismen har massor att uträtta, och jag slår ibland på den stora trumman när det gäller det, men i dag orkar jag faktiskt inte.

Nu vill jag hellre berätta om det egoistiska att jag saknar ett eget rum. Vi är nästan färdiga med vårt utbygge, fyra år av sorg, glädje, svordomar och kärlek ligger nerbakade i varenda kvadratcentimeter. Vårt sovrum är galet vackert, med fjärilar inne och ute. Snart ska du få se bild, bara det gröna tränger sig på lite till. Badrummet har vi invigt, i alla fall badkaret, och jag hade förmånen att i blickfånget ha både min man och vitsippor. Det kommer du inte att få se bild på.

I och med utbygget kommer barnen att få egna rum, när det dags. Men resten är gemensamma utrymmen. Vi glömde bygga ett eget rum till mig. Maken kanske också behöver ett, vad vet jag. Men jag gissar att han är fullt nöjd med två garage fulla med allsköns nyttiga prylar. Så här går jag, med min hobby i form av en bärbar dator, och bär runt på den och letar en vrå.

Men vad fasen, om tjugo år eller så, har jag så många rum att jag inte vet vad jag ska fylla dem med.