Är du min lyckas smed?

Vi lever i en tid när positivt tänkande löser allt. Vad du än drabbas av, gäller det bara att tänka rätt, så kommer problemen så småningom att lösa sig. Mia Törnblom, någon? KBT kanske du har testat?

Det är klart att ett postivt tänkande i botten ger dig kraft och styrka att klara av livets motgångar. Men det har gått för långt. Jag träffar i jobbet varje dag ungdomar som livet gått ganska hårt åt. De är nu på Komvux, och ska vara tacksamma för denna andra chans. Det är de också. De kommer också med mängder av uttalanden som Bara man vill så... och Det är helt upp till mig.... Och det gör så ont i mig, att dessa, många gånger skadeskjutna ungdomar, ska ta hela ansvaret för sin egen lycka och framgång själva. En del av dem har aldrig haft någon som talat om för dem att de är bra. Att de är värda något. Och ändå ska de för egen maskin bli lyckade (och gärna rika) människor.

Den egenskapade lyckan är normen. Tillsammans med normen "konstant lycka" som råder, är misslyckande inte en möjlighet. Så om man misslyckas, eller om pojkvännen gör slut, återstår inget annat än att det är fel på en och man måste läggas in på psyk. Att må dåligt, självförvållat eller inte, är inte längre normalt.

Jag har förlorat ett barn. Jag har inte, som många tror, aktivt valt att leva vidare. Jag lever för att det är det enda alternativet jag hade. Jag gick till jobbet en månad efter begravningen. Inte för att jag tänkte positivt, eller för att jag var stark. Utan för att det var det enda alternativ jag hade. Jag kan inte tänka mig ur sorgen, för den är ingen tanke. Den är en känsla, och ofta den enda känslan.

Om jag haft en bra dag, som i dag, står jag i solen och tänker på ingenting alls. Jag hör ett motorljud och utan en medveten tanke sitter jag återigen i bilen, den där varma julinatten för fyra år sedan. I dryga två timmar betraktar jag bårbilen ett femtiotal meter framför oss. Jag oroar mig så för att Jeppe fryser därinne. Jag oroar mig så för att han ska vakna och jag inte är där. Detta kan jag inte tänka mig ur, bara följa med i.

Jag är inte min egen lyckas smed. Jag lever mitt liv, jag gör så gott jag kan. Men vi kan inte överlåta ansvaret på varje individ att tänka sig till ett lyckligt liv. Vi måste få må dåligt. Och vi måste få ha varandra. Jag vill säga till mina elever att det är okej att inte vara på topp hela tiden. Och jag vill att du säger till mig, det är okej att det gör ont att Jeppe är död.