Lek, bus och vila

Jag gillar inte folksamlingar. Jag har kopplat ihop det med Jeppes infektionskänslighet, men med tiden har jag förstått att det är ett drag jag alltid har haft (Grängesmarken=ångest) men har kunnat hantera mer eller mindre bra genom livet. Bäst gick det mellan 20 och 30 då jag älskade mina folktäta jobb på krog och affär. Sämre har det gått de senaste tio åren, men jag har hittat strategier som gör att jag ändå klarar de flesta situationer. Därifrån till att frivilligt söka upp ställen med mycket folk, hög ljudvolym och extrem aktivitet, är väldigt lång.

Så när goda vännen H föreslog häromdagen att vi skulle ta med barnen till Lek&Buslandet kom ångesten krypande. Efter lite funderande bestämde jag mig för att lämna lillen hemma, och ta med sexåringen och åka dit. Jag kände mig ganska lugn, H är en betydligt coolare mamma än jag själv, och skulle det gå åt helvete kunde nog hon ta hand om mitt barn en stund.

Och vips hade drygt tre timmar gått. Barnen såg vi till emellanåt, de andra barnen hördes väl men det lyckades försvinna i bakgrunden. Vuxna satt det här och där, men inte alls så trångt som jag trott. Så vad gjorde jag i tre timmar? Jo, satt och vilade i god väns goda sällskap och visst löste vi ett och annat världsproblem.

Så vad är sensmoralen? Som vanligt är jag inte säker på det, det är väl lite upp till dig. Men två små kan jag ändå se: 1)Jag klarar mer än jag tror (som vanligt). 2) Att göra något för barnens (eller någon annans) skull kan få flera oväntade fördelar även för dig själv.