Överraskande vila

För många av oss handlar livet om att hitta balans mellan jobb, känslor och lite paus. Vilan kan ju vara lite allt möjligt från att läsa Harlequin, se smala franska filmer till att vräka i sig ohälsosamma mängder Marabou mjökchoklad. Det sistnämnda är egentligen inte så vilosamt, men det fördriver både tid och känslor en stund i alla fall. Typen av vila man behöver ser olika ut över tid. När Jeppe precis dött, var min bästa paus en joggingtur i skogen. Medan han var sjuk, var Elle och Amelia det som funkade bäst.

Jag läser fortfarande tidningar som vila, men inte alls så mycket som då. Joggningen saknar jag massor, men hoppas att kunna börja snart igen vartefter knät blir bättre och bättre. Chokladen vill jag inte prata om. Det får bli ett eget inlägg, en annan dag.

Det som skiljer nu från då, är att jag med ljus och lykta söker nya sätt att vila på. Kanske skulle man kunna påstå att det har med min kommande fyrtioårsdag att göra också. I vilket fall så söker jag ändå i välbekanta fåror, jag är ju inte hur modig som helst. Och litteratur är en av de bästa flykterna i världen, så det är ju inte så förvånande. Men om jag berättar att böckerna är skriven av en finne. Böckerna är inlästa av fantastiska Frej Lindqvist som läser dessa skrönor på svenska med finsk brytning. Böckerna handlar om döden eller kriser, på ett eller annat sätt.

Då blir du lite förvånad, eller hur? Det låter inte särskilt vilsamt. Men det är det, jag lovar. Arto Paasilinnas romaner är helt galna. Jag gillar att det egentligen är intrigen som är huvudperson i böckerna, inte människorna. Jag gillar att han beskriver det finska svårmodet med en värme, en stolthet. Harens år är nog den mest kända, men mina personliga favoriter är Kollektivt självmord, Hoppsan, jag är död och En lycklig man.

Självklart är det läsvärda också, men för mig har den bästa vilan varit i Frej Lindqvists melodiska röst.