Evighetsgunga

Lekparksåldern har tidigare utlöst svåra allergiska reaktioner hos mig. Att i timme ut och timme in gräva i sandlådan, gunga på gungan och lyfta upp och ner i olika klätterställningar har varit mer än långtråkigt.

Men även där händer något med gamla hundar, som visst kan lära sig att sitta. I veckan var jag i lekparken med två av mina pojkar. Den större far omkring på egen hand och stannar bara till emellanåt för att kungöra någon stor upptäckt. Vanligtvis en krokig pinne eller en död insekt. Den lite mindre killen vill gunga. Och gunga. Och gunga. Så döm om min förvåning när jag upptäckte att jag tyckte det var ganska behagligt. Fåglarna kvittrade och barnet log. Vindarna värmde på det där första snart-sommarviset. Livet var där, i mig.

Jag funderade på känslan resten av dagen. Jag kom fram till att jag inte längre har så bråttom. Bråttom till slutet.