Vad han kan!

En liten kille på 20 månader är ju fruktansvärt söt. Och värnlös. Och i behov av stöd, värme och kärlek tjugofyra timmar om dygnet.

Och ändå kan han så mycket att jag undrar om jag egentligen behövs så där mycket. Eller om det är jag själv som behöver behövas. Bland annat det här kan han, den lilla, söta, harmlösa killen:

* säga nulla och ku, men det betyder inte det du tror. Tyvärr vet jag inte vad det betyder.
* klättra upp på köksbordet och ramla ner i golvet, under den nanonsekund det tar för mig att gå till diskmaskinen.
* kasta sand innanför behån på mig.
* öppna kökets samtliga lådor och hälften av skåpen och tömma innehållet på köksgolvet, under de cirka två minuter jag tar på mig i duschen.
* springa ut i gatan medan jag vänder mig om och låser dörren.
* äta kladdkaka med händerna och smörgås med sked.
* bada armar och hår i regnvattentunnan på kyrkogården.
* stoppa fingrarna i cykelkedjan så att händerna blir oljiga.
* få tag på bilens samtliga cd och kasta dem samtidigt som han säger "pappasch".
* dra upp mina tröjor när vi cyklar så grannskapet får beskåda min snygga poprygg.
* kasta majskorn och makaroner på middagsgäster.

Ja, det är nog inte för intet som tjugomånadersvarelser är söta som socker.