Knopparnas saknad

Den lilla odrägliga som jag skrev om i förra inlägget, har varit en ganska nöjd och trevlig liten herre under helgen som gått. Trots hot om svårt oväder har vi haft en vacker och varm helg full av vänner, vin och cykelturer.

Och det är då, när det bästa är som bäst, som det onda gör som mest ont. Jag ser på mitt ansikte att det ser tomt ut. Det ser ut som om jag inte känner något. Emellanåt brister det, och tårar väller okontrollerat ut. På ett vackert dop, där livet hyllas. I armarna på min man när huset tystnat.

Äppelblommen är i sin mest sprickande fas och jag längtar tills dess deras kamp har nått sin höjpunkt. Jag fasar för den. Ingen blomning blir så vacker som den 2006 när bröderna springer under trädet med likadana batikmönstrade solmössor.

Och förmodligen pratar Boye om en annan sorts längtan när hon skriver: "Javisst gör det ont när knoppar brister". Men hon talar också till mig. För hos mig gör det så ont, när vårens förväntningar ligger i knopparna, i barnens shortsbeklädda ben och solen värmer hela vägen in. Där det är som vackrast, saknas han som mest.