...och jag känner hur du andas

När jag gifte mig med Klas spelades den här sången för oss under väldigt stämningsfulla omständigheter. Jag fick en relation till låten, som jag tidigare tyckt varit aningens för klyschig, och den blev en källa till leenden när den hördes i vårt hus. Då handlade den mycket för mig om att ha hittat tryggheten - att älska och att älskas.

Den betyder mycket för mig fortfarande och skapar ibland samma känsla som då. Men en natt, den där sommaren 2006 som så mycket av den här bloggen handlar om, låg jag i dubbelsängen tillsammans med en mindre kille. Jeppe hade feber och andades högt. Jag var vaken mestadels av natten och vi höll varandra i handen. Jag kunde sällan hålla om honom, eftersom han var för varm eller hade för ont. Så i händerna fanns allt. Under dimmiga timmar i natten låg jag med den här låten i mitt huvud. Du ligger här bredvid och jag känner hur du andas.

Ibland lyssnar jag på den här sången och saknar hans andetag och sorgen skriker i mina handflator.

Men ibland när jag hör den helt apropå, tar den gamla känslan plats och tränger sig fram framför det onda, och jag känner ett ögonblick av ro.