31 maj 2010

Fejan eller kvittra?

Det är så hemskt. Gaza. Dennis Hopper. Maj-ångesten jag ser i ögonen hos mina vänner. Fullgångna bebisar som aborteras i Frankrike. Jeppe som fortfarande är död.

Så idag tänker jag skriva om något totalt oviktigt för att balansera. Jag ska ta mig- och ge dig- lyxen att ägna oss åt ett rejält i-landsproblem: Facebook eller Twitter? Om nu någon tvingas att välja.

Jag har varit tidigt ute med både FB och Twitter. Så tidigt, att jag fick lägga ner eftersom de jag ville umgås med inte fanns där ännu. Jag skriver det bara för att få känna mig lite frän och cool. Bjud på det, du.

När jag efter första försöket hakade på FB igen hade ytterligare dryga året gått. Och då fanns många spännande människor där. Roligast (ursäkta ni andra) har nog varit Ludvika-folket, med gamla cabaret-gänget i spetsen. De som jag faktiskt undrar ibland hur de har det, utspridda som de är över världen. Vardagskommunikationen har varit mycket praktisk (jag e-postar nästan inget längre)och att kolla om gamla snyggingar fortfarande är snygga har varit mycket roligt.

När jag var som mest nyförälskad i FB testade jag Twitter och fattade inte alls vitsen med det. Varför skulle jag vilja följa någon som som jag inte känner? Och varför skulle jag skriva tweets för okända?

Nu har ytterligare något år passerat. FB är jag fortfarande inne på varje dag, men skriver alltmer sällan (förutom att jag länkar hit förstås) någon statusuppdatering. För vem vill egentligen veta att jag grät i två timmar igår? Eller att min man är på jobbet och jag känner mig lite ensam? Eller att lillkillen rent bedårande säger "pjutt" när han släpper rejäla brakskitar? Ja, någon. Någon gång. Kanske ibland.

För ärligt - dagishämtningar, hundpromenader och rödvinspimplande på fredagskvällen har sina begränsade nyhetsvärden för de flesta. Och alltså även för mig. Jag tycker om att se att folk mår bra och att livet rullar på. Men mer gillar jag knasiga länkar till Youtube, eller foton från förr. Eller ett par coola träskor på bild och när någon skriver något konstigt eller varför inte filosofiskt. Och det blir inte så ofta.

Så nu kvittrar/twittrar jag istället. Det är inte så många som följer mig där, kanske blir det fler med tiden men det kvittar. Jag följer dryga fyrtiotalet personer som de flesta är engagerade i IT, lärande och sociala medier på något sätt. Till stora delar jobbrelaterat alltså. Spännande, intressanta människor som jag inte känner, men som skriver saker jag är intresserad av.

Så inte för att jag behöver välja, men just nu är Twitter faktiskt roligast. Testa du med, så har du skaffat ytterligare ett i-landsproblem (hur ska du hinna?) och kan förtränga de riktiga problemen en stund. För det är väl det vi gör? Ägnar oss åt älta skitsaker så att vi slipper leva på riktigt? Eller ägnar vi oss åt skitsaker så att vi ska orka leva på riktigt?

29 maj 2010

Överraskande vila

För många av oss handlar livet om att hitta balans mellan jobb, känslor och lite paus. Vilan kan ju vara lite allt möjligt från att läsa Harlequin, se smala franska filmer till att vräka i sig ohälsosamma mängder Marabou mjökchoklad. Det sistnämnda är egentligen inte så vilosamt, men det fördriver både tid och känslor en stund i alla fall. Typen av vila man behöver ser olika ut över tid. När Jeppe precis dött, var min bästa paus en joggingtur i skogen. Medan han var sjuk, var Elle och Amelia det som funkade bäst.

Jag läser fortfarande tidningar som vila, men inte alls så mycket som då. Joggningen saknar jag massor, men hoppas att kunna börja snart igen vartefter knät blir bättre och bättre. Chokladen vill jag inte prata om. Det får bli ett eget inlägg, en annan dag.

Det som skiljer nu från då, är att jag med ljus och lykta söker nya sätt att vila på. Kanske skulle man kunna påstå att det har med min kommande fyrtioårsdag att göra också. I vilket fall så söker jag ändå i välbekanta fåror, jag är ju inte hur modig som helst. Och litteratur är en av de bästa flykterna i världen, så det är ju inte så förvånande. Men om jag berättar att böckerna är skriven av en finne. Böckerna är inlästa av fantastiska Frej Lindqvist som läser dessa skrönor på svenska med finsk brytning. Böckerna handlar om döden eller kriser, på ett eller annat sätt.

Då blir du lite förvånad, eller hur? Det låter inte särskilt vilsamt. Men det är det, jag lovar. Arto Paasilinnas romaner är helt galna. Jag gillar att det egentligen är intrigen som är huvudperson i böckerna, inte människorna. Jag gillar att han beskriver det finska svårmodet med en värme, en stolthet. Harens år är nog den mest kända, men mina personliga favoriter är Kollektivt självmord, Hoppsan, jag är död och En lycklig man.

Självklart är det läsvärda också, men för mig har den bästa vilan varit i Frej Lindqvists melodiska röst.

27 maj 2010

Äldst, först eller störst?

Alldeles efter Jeppe hade dött, fick vi en inbjudan från Hovsta kyrka att delta i Tacksägelsegudtjänst. Allt som handlade om Jeppe var livsviktigt och självklart gick jag på den. Efter predikan började prästen att läsa upp namnen på de avlidna i församlingen. XX, 82 år, XXX, 79 år, XXX 72 år och Karl Jesper Lombrant har dött i en ålder av sex år, åtta månader och åtta dagar.

Jag hade inte räknat, han hade dött men jag hade inte tänkt så långt. Bara tänkt att han inte fick börja första klass. Prästen förklarade för mig med sitt lilla hyllningstal till Jeppe, att varje dag i hans korta liv utgjorde ett helt liv.

Just i dag är Jeppes lillebror sex år, åtta månader och åtta dagar gammal. Tiden vänder. Jag kan inte längre hänvisa till Jeppe som min äldsta son. Eller? Min största kan jag inte heller säga, eftersom nummer 2 sedan länge växt om den lille Jeppe, som stannade av i växten på så många sätt. Min förstfödde låter alldeles för snobbigt, som om han hade en titel att ärva. Jag vet inte vad jag ska säga, och det uppstår ibland situationer när jag refererar till mina barn som just min äldsta, min minsta eller liknande. Jag vet inte vad jag ska säga nu.

Min Jeppe. Min förstfödde. Inte längre min största. Och från i morgon, inte heller min äldsta. Min Jeppe.

25 maj 2010

Om detta må ni berätta

Om 300 personer brinner inne, vem har huvudansvaret? Den som inte öppnade dörren? Eller den som sa åt den som hade nyckeln att inte öppna dörren?

Ja, dilemmat låter kanske inte så svårt men i sitt rätta sammanhang är det svårare. Bär vi alla ansvar för allt vi gör? Eller är det individen i alla lägen?

Och för att göra det ännu svårare - kan man älska någon som bidragit (ansvarig eller inte) till att 300 personer dör en plågsam död?

Om du orkar grotta ner dig ytterligare i problematiken utan lösning och dessutom vill se en film med mycket känsla, fler viktiga dilemman (vad är en människa utan språk, till exempel), snygga bilder och underbara skådespelare, ska du genast hyra/köpa The Reader.

Som titeln på denna bloggpost anspelar, så utspelar sig delar av filmen under andra världskriget. Jag såg den själv och skulle rekommendera dig att dela upplevelsen med någon. För om detta må vi tala. Det är en tystnadens film som kräver att orden kommer ut.

23 maj 2010

Knopparnas saknad

Den lilla odrägliga som jag skrev om i förra inlägget, har varit en ganska nöjd och trevlig liten herre under helgen som gått. Trots hot om svårt oväder har vi haft en vacker och varm helg full av vänner, vin och cykelturer.

Och det är då, när det bästa är som bäst, som det onda gör som mest ont. Jag ser på mitt ansikte att det ser tomt ut. Det ser ut som om jag inte känner något. Emellanåt brister det, och tårar väller okontrollerat ut. På ett vackert dop, där livet hyllas. I armarna på min man när huset tystnat.

Äppelblommen är i sin mest sprickande fas och jag längtar tills dess deras kamp har nått sin höjpunkt. Jag fasar för den. Ingen blomning blir så vacker som den 2006 när bröderna springer under trädet med likadana batikmönstrade solmössor.

Och förmodligen pratar Boye om en annan sorts längtan när hon skriver: "Javisst gör det ont när knoppar brister". Men hon talar också till mig. För hos mig gör det så ont, när vårens förväntningar ligger i knopparna, i barnens shortsbeklädda ben och solen värmer hela vägen in. Där det är som vackrast, saknas han som mest.

20 maj 2010

Vad han kan!

En liten kille på 20 månader är ju fruktansvärt söt. Och värnlös. Och i behov av stöd, värme och kärlek tjugofyra timmar om dygnet.

Och ändå kan han så mycket att jag undrar om jag egentligen behövs så där mycket. Eller om det är jag själv som behöver behövas. Bland annat det här kan han, den lilla, söta, harmlösa killen:

* säga nulla och ku, men det betyder inte det du tror. Tyvärr vet jag inte vad det betyder.
* klättra upp på köksbordet och ramla ner i golvet, under den nanonsekund det tar för mig att gå till diskmaskinen.
* kasta sand innanför behån på mig.
* öppna kökets samtliga lådor och hälften av skåpen och tömma innehållet på köksgolvet, under de cirka två minuter jag tar på mig i duschen.
* springa ut i gatan medan jag vänder mig om och låser dörren.
* äta kladdkaka med händerna och smörgås med sked.
* bada armar och hår i regnvattentunnan på kyrkogården.
* stoppa fingrarna i cykelkedjan så att händerna blir oljiga.
* få tag på bilens samtliga cd och kasta dem samtidigt som han säger "pappasch".
* dra upp mina tröjor när vi cyklar så grannskapet får beskåda min snygga poprygg.
* kasta majskorn och makaroner på middagsgäster.

Ja, det är nog inte för intet som tjugomånadersvarelser är söta som socker.

18 maj 2010

Livstidsgåva

Första julen efter Jeppes död är så gott som blank. Det låter ju väldigt dramatiskt det där. Men om du tänker efter, så är det troligtvis så, att inte heller du som inte förlorade ditt barn i cancer år 2006, kommer ihåg så noga vad som hände just den julen. Det är ju så det fungerar. Och ska fungera. Jag gråter inga floder för att jag inte minns hur det var när något av mina andra barn lärde sig gå eller fick sina första tänder. Men med barnet som är borta, kan inte minnesbanken fyllas på, och det är således sorgligt att man inte minns allt.

Det jag ändå minns av julen 2006 är två tavlor i tyg, broderade av tygkonstnär Zaiga Östlund. Ja, det låter ju fint så där i största allmänhet. Men om du tittar riktigt noga så ser du, att det hon broderat är två av Jeppes teckningar som nu aldrig kommer att blekna.

Den ena är en streckgubbe flankerat av ett spöke, vilket ger en ganska snygg symbolik så här i efterhand. Spöket avbildades ofta sista halvåret, och bästa vännen L hade också den bilden i den dödsannons hon hade efter Jeppe.

Den andra är till lillebrorsan, och Jeppe ritade den här till honom på namnsdagen i februari 2006. Det står:
JAG TYCKER OM DIG
JESPER MATTIAS

Jag tror att många, döda barn eller inte, skulle kunna glädjas åt en sådan här gåva. En gåva som varar ett helt liv. Tack för det, syster min.

14 maj 2010

Lek, bus och vila

Jag gillar inte folksamlingar. Jag har kopplat ihop det med Jeppes infektionskänslighet, men med tiden har jag förstått att det är ett drag jag alltid har haft (Grängesmarken=ångest) men har kunnat hantera mer eller mindre bra genom livet. Bäst gick det mellan 20 och 30 då jag älskade mina folktäta jobb på krog och affär. Sämre har det gått de senaste tio åren, men jag har hittat strategier som gör att jag ändå klarar de flesta situationer. Därifrån till att frivilligt söka upp ställen med mycket folk, hög ljudvolym och extrem aktivitet, är väldigt lång.

Så när goda vännen H föreslog häromdagen att vi skulle ta med barnen till Lek&Buslandet kom ångesten krypande. Efter lite funderande bestämde jag mig för att lämna lillen hemma, och ta med sexåringen och åka dit. Jag kände mig ganska lugn, H är en betydligt coolare mamma än jag själv, och skulle det gå åt helvete kunde nog hon ta hand om mitt barn en stund.

Och vips hade drygt tre timmar gått. Barnen såg vi till emellanåt, de andra barnen hördes väl men det lyckades försvinna i bakgrunden. Vuxna satt det här och där, men inte alls så trångt som jag trott. Så vad gjorde jag i tre timmar? Jo, satt och vilade i god väns goda sällskap och visst löste vi ett och annat världsproblem.

Så vad är sensmoralen? Som vanligt är jag inte säker på det, det är väl lite upp till dig. Men två små kan jag ändå se: 1)Jag klarar mer än jag tror (som vanligt). 2) Att göra något för barnens (eller någon annans) skull kan få flera oväntade fördelar även för dig själv.

12 maj 2010

...och jag känner hur du andas

När jag gifte mig med Klas spelades den här sången för oss under väldigt stämningsfulla omständigheter. Jag fick en relation till låten, som jag tidigare tyckt varit aningens för klyschig, och den blev en källa till leenden när den hördes i vårt hus. Då handlade den mycket för mig om att ha hittat tryggheten - att älska och att älskas.

Den betyder mycket för mig fortfarande och skapar ibland samma känsla som då. Men en natt, den där sommaren 2006 som så mycket av den här bloggen handlar om, låg jag i dubbelsängen tillsammans med en mindre kille. Jeppe hade feber och andades högt. Jag var vaken mestadels av natten och vi höll varandra i handen. Jag kunde sällan hålla om honom, eftersom han var för varm eller hade för ont. Så i händerna fanns allt. Under dimmiga timmar i natten låg jag med den här låten i mitt huvud. Du ligger här bredvid och jag känner hur du andas.

Ibland lyssnar jag på den här sången och saknar hans andetag och sorgen skriker i mina handflator.

Men ibland när jag hör den helt apropå, tar den gamla känslan plats och tränger sig fram framför det onda, och jag känner ett ögonblick av ro.

10 maj 2010

Något att leva för en liten stund

Jeppe slutade äta i omgångar. Under sista året löstes det mest med att han fick sondmat genom den förhatlige knappen i magen. När han åt dåligt, kunde jag tänka mig att göra ganska mycket för att få honom att äta något. För att få se honom njuta av en god smak.

Under hans sista veckor i livet fick han äta det han ville, eller inte ville. Och det blev mest det, att han inte ville. Men så en dag fick vi av en god vän dessa kakor. I vår familj går de under namnet Evas kokoskakor, efter den som gav dem till oss. Jeppe åt säkert något efter dessa, jag minns inte. Men dessa är de sista jag minns att han åt med glädje, och tog om.

De är sprängfyllda med kalorier och sötma. Men när du äter dem ska du inte tänka på det. Utan jag vill att du blundar och söker det Jeppe fann. Något att älska när aptiten för länge sedan tagit slut. Något att leva för en liten stund.

Evas kokoskakor
Vispa 4 ägg
6 dl socker

Blanda 3 dl mjöl
2 tsk bakpulver
2 tsk vanillinsocker
8 msk kakao
och blanda ner i äggsockret.

Rör ner 175 gram smält margarin. Grädda i 12-15 minuter i 200 grader i smörpapperklädd långpanna.

Koka 2 dl socker
1,5 dl grädde
1 dl sirap
75 gram smör
200 gram kokos
och bred över kakan.

Skär i så små eller stora bitar du önskar.

8 maj 2010

Pseudoproblem

Jag har visserligen haft turen att inte uppleva något krig. Jag har också möjligheten att äta betydligt mer än jag behöver. Trots det är jag säker på att jag kan skilja på problem och problem.

Det finns riktiga problem. Typ krig, svält, att ens barn föds med cerebral pares eller att, gud förbjude, ens barn dör i cancer.

Det finns vardagliga problem, som naturligtvis också är riktiga, men som kan upplevas som mer eller mindre problematiska beorende på dagsform och övriga erfarenheter inom området. Där tänker jag mig att den trasiga diskmaskinen hör hemma.

Det borde ju räcka för att fylla ens kvot med problem. Men nej då, inte i mitt fall. För si då uppfinner jag ytterligare problem. Och eftersom jag uppfinner dem, är de egentligen inga riktiga problem och jag kallar dem därför pseudoproblem. Jag har två sådana och i dag ska jag berätta om det ena.

Mitt ena pseudoproblem är att jag har för mycket grejor. Mycket av min lediga tid går åt till att rensa eller städa bland dessa saker som jag inte använder, inte vill ha och inte ens begriper hur de hamnat i mitt hus. Lösningen är enkel. Släng skiten. Och jag borde således ha ett problem - pseudoproblem - mindre.

Men så plötsligt en dag så finns sakerna där igen. Och våndan och irritationen också. Det gör mig galen. Ett problem som inte är ett problem, återkommer med samma säkerhet som bensinräkningen bara veckor efter att jag har löst problemet som inte är ett problem.

Och detta ägnar jag stora delar av mitt liv åt. För en gångs skull saknar jag ord för hur i-landssjukt detta är.

5 maj 2010

Ett eget rum

Jag vet att titeln inte är min, jag stjäl den ödmjukt från en betydligt mer begåvad kvinna än jag själv. Men vilka vore vi om vi inte drog lärdom av det som tidigare generationer skapat?

I min version av ett eget rum, har jag betydligt mer i-landsrelaterade bekymmer än Virginia. Fru Woolf (eller vad härligt det vore om vi översatte personnamn, fru Varg) slogs för sin existens på sitt lågmälda och ganska långsamma sätt. Jag tror fortfarande feminismen har massor att uträtta, och jag slår ibland på den stora trumman när det gäller det, men i dag orkar jag faktiskt inte.

Nu vill jag hellre berätta om det egoistiska att jag saknar ett eget rum. Vi är nästan färdiga med vårt utbygge, fyra år av sorg, glädje, svordomar och kärlek ligger nerbakade i varenda kvadratcentimeter. Vårt sovrum är galet vackert, med fjärilar inne och ute. Snart ska du få se bild, bara det gröna tränger sig på lite till. Badrummet har vi invigt, i alla fall badkaret, och jag hade förmånen att i blickfånget ha både min man och vitsippor. Det kommer du inte att få se bild på.

I och med utbygget kommer barnen att få egna rum, när det dags. Men resten är gemensamma utrymmen. Vi glömde bygga ett eget rum till mig. Maken kanske också behöver ett, vad vet jag. Men jag gissar att han är fullt nöjd med två garage fulla med allsköns nyttiga prylar. Så här går jag, med min hobby i form av en bärbar dator, och bär runt på den och letar en vrå.

Men vad fasen, om tjugo år eller så, har jag så många rum att jag inte vet vad jag ska fylla dem med.

2 maj 2010

Är du min lyckas smed?

Vi lever i en tid när positivt tänkande löser allt. Vad du än drabbas av, gäller det bara att tänka rätt, så kommer problemen så småningom att lösa sig. Mia Törnblom, någon? KBT kanske du har testat?

Det är klart att ett postivt tänkande i botten ger dig kraft och styrka att klara av livets motgångar. Men det har gått för långt. Jag träffar i jobbet varje dag ungdomar som livet gått ganska hårt åt. De är nu på Komvux, och ska vara tacksamma för denna andra chans. Det är de också. De kommer också med mängder av uttalanden som Bara man vill så... och Det är helt upp till mig.... Och det gör så ont i mig, att dessa, många gånger skadeskjutna ungdomar, ska ta hela ansvaret för sin egen lycka och framgång själva. En del av dem har aldrig haft någon som talat om för dem att de är bra. Att de är värda något. Och ändå ska de för egen maskin bli lyckade (och gärna rika) människor.

Den egenskapade lyckan är normen. Tillsammans med normen "konstant lycka" som råder, är misslyckande inte en möjlighet. Så om man misslyckas, eller om pojkvännen gör slut, återstår inget annat än att det är fel på en och man måste läggas in på psyk. Att må dåligt, självförvållat eller inte, är inte längre normalt.

Jag har förlorat ett barn. Jag har inte, som många tror, aktivt valt att leva vidare. Jag lever för att det är det enda alternativet jag hade. Jag gick till jobbet en månad efter begravningen. Inte för att jag tänkte positivt, eller för att jag var stark. Utan för att det var det enda alternativ jag hade. Jag kan inte tänka mig ur sorgen, för den är ingen tanke. Den är en känsla, och ofta den enda känslan.

Om jag haft en bra dag, som i dag, står jag i solen och tänker på ingenting alls. Jag hör ett motorljud och utan en medveten tanke sitter jag återigen i bilen, den där varma julinatten för fyra år sedan. I dryga två timmar betraktar jag bårbilen ett femtiotal meter framför oss. Jag oroar mig så för att Jeppe fryser därinne. Jag oroar mig så för att han ska vakna och jag inte är där. Detta kan jag inte tänka mig ur, bara följa med i.

Jag är inte min egen lyckas smed. Jag lever mitt liv, jag gör så gott jag kan. Men vi kan inte överlåta ansvaret på varje individ att tänka sig till ett lyckligt liv. Vi måste få må dåligt. Och vi måste få ha varandra. Jag vill säga till mina elever att det är okej att inte vara på topp hela tiden. Och jag vill att du säger till mig, det är okej att det gör ont att Jeppe är död.

1 maj 2010

Evighetsgunga

Lekparksåldern har tidigare utlöst svåra allergiska reaktioner hos mig. Att i timme ut och timme in gräva i sandlådan, gunga på gungan och lyfta upp och ner i olika klätterställningar har varit mer än långtråkigt.

Men även där händer något med gamla hundar, som visst kan lära sig att sitta. I veckan var jag i lekparken med två av mina pojkar. Den större far omkring på egen hand och stannar bara till emellanåt för att kungöra någon stor upptäckt. Vanligtvis en krokig pinne eller en död insekt. Den lite mindre killen vill gunga. Och gunga. Och gunga. Så döm om min förvåning när jag upptäckte att jag tyckte det var ganska behagligt. Fåglarna kvittrade och barnet log. Vindarna värmde på det där första snart-sommarviset. Livet var där, i mig.

Jag funderade på känslan resten av dagen. Jag kom fram till att jag inte längre har så bråttom. Bråttom till slutet.