Ett sorgligt tips (men inte gnälligt)

Barn som fenomen är egentligen inte så gammalt. Förr i tiden var barn bara små miniatyrer av vuxna. Med det följde ju också att barn skulle bete sig som vuxna och också lida som vuxna, det vill säga i tysthet.

En del har hänt på det området. Men det är inte alltid så lätt att hänga med i utvecklingen. Dels för att den går fort, dels för att man som individ inte alltid kan avgöra vad som är sant.

Så idag ska jag hjälpa några av er på traven; barn känner. När Jeppe dog var lillebror knappt tre år gammal. Av ganska många fick vi kommentaren om att det var tur att han var så liten. Underförstått att det han inte förstod skulle han inte heller lida av. Vi kände tvärtom. Vi tyckte det var synd att han inte var större, vi ville att han skulle ha egna minnen av brorsan men vi önskade också att han hade kunnat uttrycka sina tankar om det han upplevde. Jag förlorade en son, men det var bara lillebror som förlorade en storebror.


Jag skulle kunna skriva en hel roman om lillebrors sorg (det kanske jag gör en vacker dag) men istället vill jag att du klickar på följande länk och ser den fantastiska berättelsen om lilla Viktor och hans sorg. Jag lovar att du aldrig mer tror att en låg ålder gör att barnen förskonas från det svåra i livet.

http://www.ur.se/MediaPlayer/Templates/MediaPlayerPopup.aspx?id=109805&SeriesProductID=150594&ProgramProductID=150611&Media=tv&Subtitles=swe