Kärlekshyllning till cykeln

Ju mer jag skriver här, desto präktigare ser jag att jag måste framstå. Men du förstår säkert att jag vill hålla mina fisar, näspetningar och godisfrossande för mig själv. Det är ju liksom inget man vill tipsa och uppmuntra andra till. Du klarar säkert sådant utmärkt utan mig.

En strålande vacker majeftermiddag cyklade jag en bit med två kvinnor, den ena en god vän (nu igen!) och den andra en ny bekantskap. Vi hyllade cykelns lov. Friheten, motionen, inga parkeringsbekymmer. Och jag kände att så är det verkligen för mig.

Visst bär det emot när det regnar och är två plus. Men alla de där andra dagarna är det faktiskt värt det. Mitt hår är nyfönat när jag kommer fram. Jag har vackra rosor på kinderna. Benen och magen har fått jobba lite. Mina barn kommer förhoppningsvis se det som självklart att gå eller cykla dit man ska. Cykelturen från jobbet ger mig tid att varva ner jobbet. Det är beroendeframkallande, och det är få nyttiga saker som har den effekten på mig. Äta broccoli har det inte.

Och vet du, det går alldeles utmärkt att både fisa och äta godis när man cyklar, utan att någon märker det. Peta näsan får du göra någon annanstans.