Att vara glad

Det kan tyckas vara enkelt. Det är ju bara att skratta när man upptäcker något som är roligt. Så har det alltid varit och så ska det vara. Och därför så märkligt när jag upptäckte att det inte är så.

Jag är nog ansedd som en glad person. Visst har jag humör som märks mer än väl emellanåt, men glad är nog min bas. Det har verkligen förändrats. Jag är fortfarande glad, men nu krävs det en viss medveten tanke (jo, just det fina ordet reflektion igen). Om min bebis lägger huvudet på sned, söker ögonkontakt och bara ler med hela ansiktet för att just jag sitter mitt emot, blir ju hjärtat fullt av ljus. Hela jag borde smittas och le tillbaka. Och det gör jag, men jag måste först tänka: "Det här blir jag glad av." för att känslan ska gå in. Det gör jag så gärna. Men jag vill bara att du som kanske inte behöver göra så, ändå ska göra det någon gång ibland. Jag misstänker nämligen att det glada blir mer medvetet, läggs på minnet och varar längre. Prova.

Och ännu konstigare är att jag kan skratta hysteriskt åt kiss- och bajshumor. Så nu funderar jag mycket på om det är skillnad på glad och glad. En retorisk fråga, men jag återkommer säkert till den ändå.