Roller

Jag passerade på morgonen den delen av skolgården som ligger framför gympahallen. Eftersom jag gick en bit därifrån, hade jag god överblick över högstadieklassen som spelade brännboll. Och i en ögonblicksbild såg jag klassens rollfördelning. Tjejen slog högt och ganska långt, en typisk boll att ta lyra på även om ingen gjorde det just denna gång. Innan hon ens stannat efter sin löptur, började utelaget att backa bakåt. Där kom den starke killen och slår ett rätt mediokert slag.

Och det är just den insikten som kom till mig. Personernas faktiska förmåga till att slå långt, eller inte, är inte den enda avgörande faktorn för hur förväntningarna blir. Under min skoltid backade mina motspelare när jag skulle slå. Jag kan inte minnas att jag någon gång slagit långt i brännboll. Min person, mitt självförtroende och mina förmågor i andra sammanhang gjorde att jag borde slå långt, vilket ledde till misslyckande när jag inte gjorde det. Besvikelse.

Och nu, hur är det nu? Måste jag fortfarande slå långt i spel som jag inte behärskar? Ja, mina egna förväntningar säger ju det. Och då känner jag mig misslyckad. Och när jag möter mina nya elever i eftermiddag? Och kollegor? Har jag förväntningar eller förutfattade meningar som står i vägen för deras verkliga insatser? Ja, alldeles säkert.