Jag och skulden

För mig är läsning lika med skönlitteratur. Och skönlitteratur för mig är lika med fiktion. Det är liksom det som är själva poängen. Det får vara hur självbiografiskt eller faktabaserat det vill, jag struntar i det, det är fiktionen som får mig att öppna boken.

Som du då förstår är jag ingen fan av alla Trots min gräsliga uppväxt är jag i dag en sådan fantastisk människa- böcker. Livet är ofta ganska gräsligt och vi jobbar alla konstant på att bli bra människor. Inte trots svårigheterna utan på grund av dem.

Men det finns en verklighetsbaserad genre som jag emellanåt ger mig på. Flickan och skulden valdes av en av tjejerna i bokklubben och den platsar i reportagebokens form. Katarina Wennstam ger sig här på våldtäktsmännen. Och lagmännen. Polismännen. Pojkvännen. Många olika män. Men inte alla män.

Men också kvinnor som du och jag får svart på vitt att skulden också är vår. Det gör ont i hela kroppen när hon beskriver hur vi tillsammans skapar horor, genom att döma och snacka skit. Horor, som i egenskap av just horor, kanske lite grann förtjänar att bli våldtagna. Bara skötsamma oskulder som våldtas är det synd om på riktigt.