Bara fötter

Jag tog fel skor. Jag har en promenadtur på bara någon kilometer drygt som jag företar mig nästan varje dag. Promenaden i sig är rutinmässig, jag kan nog gå den i mörkret utan ledljus. Målet är aldrig rutinmässigt. Kyrkogården famnar mig och öppnar mitt hjärta. Där finns det fysiska rummet för den inre längtan som måste ut.

Och i dag tog jag flip-flops. Flippisar är inte skor, bara något att ha ute i trädgården eller på stranden. Men nu glömde jag byta och upptäckte så fort mitt sällskap avvikit att det inte var skönt (fantastiskt att lite småprat med mysig människa kan få en att glömma det världsliga). Så en varm eftermiddag som denna var det bara att plocka av sig dem.

Promenaden blev lite långsammare än vanligt, jag går väldigt sällan barfota och det är ju lite gnälligt då att möta asfalten med mjuka fotsulor. Och precis där hände det något med den rutinartade turen. Den blev långsam, längre och reflekterande. Tankarna fick stanna hos min längtansälskling, vardagsroddandet fick vänta. Jag tänkte på att vara glad (skriver om det snart).

Mina fötter blev masserade och själen blev lite lättare. Så ta av dig skorna medan värmen fortfarande finns i marken. Gå något saktare, lev lite lyckligare.