Film som engagerar

Förväntan kan vara på både gott och ont. Många är de filmer som fallit platt till min mark för att jag längtat för mycket och hoppats högt. Alltså har jag lärt mig att hålla igen på suget, men kan inte låta bli - eller hur skulle jag kunna undgå? - att läsa om filmer, om vad andra tänker om filmer.

Så inför The Wrestler fanns onekligen en del högt ställda förväntningar. Så döm om min förvåning när jag nästan förskräckt stängde av filmen när den var slut. Jag kände ingenting. Bra skådespeleri, sorglig historia, men tunt på något sätt. Till sängs gick jag aningens besviken.


Men så kom då en dag efter och jag upptäckte medan jag snoppade jordgubbar att jag hade ett lätt ångesttryck över bröstet. Det är inte så ovanligt och rutinmässigt sökte i mitt inre vad orsaken var. Och det var inte det som vanligen frammanar min rädsla som tog tag i mig. Nej, det var Randy. Brottaren som inte levde ett liv utan ägnade sig åt att långsamt pressa sin kropp till förstörelse. För att slippa leva. Inte ens kärlek var värt att leva för.

Under dagen återkom mina tankar många gånger till denna karaktär och det slog mig hur lik han var den nu fallne Michael Jackson. Deformerade ansikten och kroppar, i jakt på evig skönhet och kraft. Ett missbruk för att leva kvar i sina fornstora dagar, istället för att gå vidare. Ensamhet.

Ett tjugoårigt självmord.